KLAR
Adrenalin. Iklädda svarta gowns tågade vi in under högtidlig musik. En efter en fick vi gå upp och skaka hand och ta emot diplomet; beviset. 3 år av deadlines (som än en gång bevisar att inte gud finns), common sense som asiaterna rynkar på näsan av och spännande och inspirerande arbeten. En kvinna i en hatt med guldtofsar höll ett på snudd långdraget tal om min framtid som jag försökte lyssna på men allt var bara som ett blur. Hon avlöstes av en annan man som skulle dela ut awards. Bästa average för alla 3 år gick inte helt oväntat till en sån där bäst i klassen typ, jag gick ut med höga betyg sista året men insåg att det inte end var värt att hoppas. Sen ropades awardet för outstanding graduate ut och jag lutade mig än en gång tillbaka och tittade på min klass kamraters spända miner och sen lite på flaggorna i taket. Jag hörde aldrig vem som ropades ut men plötsligt hade alla blickar riktas mot mig och folk runt omkring mig börjagde gratulera mig. Det enda jag fick ur mig ”what?!”, något jag ångrar eftersom det var rätt lame, jag hade ju velat säga nåt coolt (som sig bör för en outstanding student av schweizisk asdyr hotellskola), men skit samma.
Då var det klart. Min tid i Schweiz; klockorna, chokladens, ostens och de perfekta uppfarternas land. I Schweiz tvättar alla bilen varje vecka, barnen är väluppfostrade och hänger upp påskägg i trädgården under påsk, hemmafruarna går och storhandlar med en korg och alla säger bonjour. På söndagar är alla affärer stängda, vilket tvingar en att vara precis så uppstyrd för att passa in (och det är så folket vill ha det) och förutom att alla åker inlines på strandpromenaden och ser oerhört nördiga ut är det ett nästintill perfekt samhälle, inte konstigt att Kamprad trivs.
