The little emperor(s)
30 år senare råkar jag befinna mig i samma land mitt ibland alla kejsare och kejsarinnor. Närmare bestämt på ett management trainee möte på HR kontoret hos en av de ledande Amerikanska hotellkedjorna. HR damen tar ett djupt andetag och börjar tala om problematiken med alla de små till skyarna höjda kinesiska ensambarnen (läs mina blivande arbetskamrater) som inte fått lära sig att samarbeta i sandlådan (läs på hotellet) pga Mao´sans ”one-child-policy”. 6 personer (Mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar) har istället för ett syskon både grävt och hämtat vattnet för att bygga sandslottet åt sin lilla prins/prinsessa. Dessutom med senaste Gucci spaden och LV hinken som familjen egentligen inte hade råd med (I LOVE metaforer)
Jaha och vad vill ni hon att jag ska göra åt detta? Hade jag bara fått ha en unge skulle jag väl ha gjort det samma, eller ja, förhoppningsvis skulle jag väl inte spoilat ungen så till den milda grad att den inte skulle kunna funka på en arbetsplats 20+ år senare. Men det kommer inget svar på min fråga eller nån slags conclusion heller. Det nickas mest instämmande runt bordet. Kineser gillar oftast läget.
Note to self: jag ska inte jobba som HR i Kina de närmaste åren.
