Om att blogga
Jag gillar generellt sätt inte människor som bloggar. För att dra alla över en kant så får stereotypen ”blogg tjej” mig att må lite lätt illa. För att inte tala om alla människor som spenderar sin jobbtid på att kommentera ”söt kofta” på okända bloggerskors inlägg. Att ta bilder på sig själv varje morgon innan man går hemifrån, exploatera sina barn och väldekorerade hem eller behovet att upplysa omvärlden om sin ointressanta vardag känner jag sådär inför. Jag har alltid haft höga tankar om mig själv och tycker självklart att min blogg är good shit. Den är lite hemlig. Jag skriver för de närmast sörjande och tycker att det är högst påträngande när någon jag inte känner har läst och lämnat en oklar/meningslös kommentar. Antagligen har en liten attention whore inom mig som har behov av att uttrycka sig eftersom ja nu uppenbarligen författar händelser i formatet blogg. Samtidigt som en del av mig föraktar mig själv kan jag inte förbise att jag någonstans gillar det och klappar mig själv själv på axeln när jag jämför det jag har skrivit med vad svenska folket tycker är godtycklig läsning/tidsfördriv (topplistor över mest lästa bloggar). Jag är en självgod jävel.
