andreakg

Adrenalin. Iklädda svarta gowns tågade vi in under högtidlig musik. En efter en fick vi gå upp och skaka hand och ta emot diplomet; beviset. 3 år av deadlines (som än en gång bevisar att inte gud finns), common sense som asiaterna rynkar på näsan av och spännande och inspirerande arbeten. En kvinna i en hatt med guldtofsar höll ett på snudd långdraget tal om min framtid som jag försökte lyssna på men allt var bara som ett blur. Hon avlöstes av en annan man som skulle dela ut awards. Bästa average för alla 3 år gick inte helt oväntat till en sån där bäst i klassen typ, jag gick ut med höga betyg sista året men insåg att det inte end var värt att hoppas. Sen ropades awardet för outstanding graduate ut och jag lutade mig än en gång tillbaka och tittade på min klass kamraters spända miner och sen lite på flaggorna i taket. Jag hörde aldrig vem som ropades ut men plötsligt hade alla blickar riktas mot mig och folk runt omkring mig börjagde gratulera mig. Det enda jag fick ur mig ”what?!”, något jag ångrar eftersom det var rätt lame, jag hade ju velat säga nåt coolt (som sig bör för en outstanding student av schweizisk asdyr hotellskola), men skit samma.

Då var det klart. Min tid i Schweiz; klockorna, chokladens, ostens och de perfekta uppfarternas land. I Schweiz tvättar alla bilen varje vecka, barnen är väluppfostrade och hänger upp påskägg i trädgården under påsk, hemmafruarna går och storhandlar med en korg och alla säger bonjour. På söndagar är alla affärer stängda, vilket tvingar en att vara precis så uppstyrd för att passa in (och det är så folket vill ha det)  och förutom att alla åker inlines på strandpromenaden och ser oerhört nördiga ut är det ett nästintill perfekt samhälle, inte konstigt att Kamprad trivs.    

Jag: So how was your weekend E?

Han: It was Ok; I rented a Ferrari and drove around in Montreux. Damm, I miss my cars in Dubai.

Han: I like what your doing there with your yoghurt, you are so innovative!

Jag: Cutting down strawberries in my yoghurt?

Han: Yes shit, the other day I saw you doing some other nice things as well.

Jag: When I made a salad with avocado?

Han: Yeeeessss, thats it. Do you know how to cook or anything?

Jag: Well I have the basic skills of life. Seriously E, what do you do when you are at home and feeling hungry?

Han: Text my chef who’s in the, what do you call it, ”cooking area” of the house.

Han: Oh btw am so annoyed, my maid is keeping on sending me my brothers clothes.

Jag: Is he your smaller or bigger brother, does the clothes fit?

Han: Yeah we have the same size and have pretty much the same clothes, but she should know right?!

Jag: Why don’t you just pack your own clothes?

Han: (han är tyst och tittar på mig med avsmak)

Han: Hey Andrea, what’s that fury thing on your plate?

Jag: Thats a kiwi.

Jag gillar generellt sätt inte människor som bloggar. För att dra alla över en kant så får stereotypen ”blogg tjej” mig att må lite lätt illa. För att inte tala om alla människor som spenderar sin jobbtid på att kommentera ”söt kofta” på okända bloggerskors inlägg. Att ta bilder på sig själv varje morgon innan man går hemifrån, exploatera sina barn och väldekorerade hem eller behovet att upplysa omvärlden om sin ointressanta vardag känner jag sådär inför.  Jag har alltid haft höga tankar om mig själv och tycker självklart att min blogg är good shit. Den är lite hemlig. Jag skriver för de närmast sörjande och tycker att det är högst påträngande när någon jag inte känner har läst och lämnat en oklar/meningslös kommentar. Antagligen har en liten attention whore inom mig som har behov av att uttrycka sig eftersom ja nu uppenbarligen författar händelser i formatet blogg. Samtidigt som en del av mig föraktar mig själv kan jag inte förbise att jag någonstans gillar det och klappar mig själv själv på axeln när jag jämför det jag har skrivit med vad svenska folket tycker är godtycklig läsning/tidsfördriv (topplistor över mest lästa bloggar). Jag är en självgod jävel.

1. Staden som aldrig sover. Med 18 miljoner människor ständigt i rörelse och ett utbud som aldrig verkar tar slut och ständigt förnyas går det inte att ha tråkigt. Oväntade galna saker händer varje dag och man slutar aldrig förundras. En ständig kamp på nya intryck; Den som upplever mest vinner.

2. Ät ute (typ varje dag). Ingen lagar mat i Shanghai. Billig fantastiskt god mat från hela världen, alla restaurangerna (speciellt för en interiörstönt som mig). Gatumats kulturen. Att köpa mat på gatan från den lilla tanten utan tänder med den smutsiga vagnen. Framförallt skewers för 2 kr; på vägen hem eller på ett pitstop med taxin mellan två clubbar at 3 am. Livskvalitet! Men framförallt de jag värderar högst; spontaniteten och det sociala vardagslivet som bildas.

3. Marknaderna. En av mina största favoriter är och förblir tailormarket. Sy upp is the shit! Prutandet och argumenten över att saker inte passar eller att det inte alls är det man beställt (för att de ska slippa göra ändringar) är så värt det. Som ett stort plus ligger bästa smyckes marknaden utanför. Fejk marknaderna; en av de värsta ställena jag någonsin upplevt på jorden. Försäljarna förföljer dig, skriker efter dig, drar i dina armar och försöker ständigt lura dig. Men när jag kommer hem med en mullberry väska, ett par as snygga loubourtin heels och ett par converse för typ 400 är jag fett nöjd med livet. Solglasögonmarknaden, te marknaden, insekts marknaden, sex marknaden…Shanghai har en marknad för allt.

4. Alla Ladies Nights. Om du tänker småstad, inoljade hunkar i lacktights, skrikande tjejer med lite för urringade linnen och fruktiga drinkar i händerna så tänk om. Shanghais ladies nights är en hyllning till alla kvinnor med gratis ”champagne” eller drinkar på olika betagande barer och clubbar tisdagar till fredagar varje vecka. 

5. Att ta hand om sig själv. Massage, manikyr och pedikyr, ansiktsbehandlingar, vaxning, ear candeling, akupunktur, cupping…listan kan göras lång.

6. Taikang lu. Mitt favoritområde bestående av små trånga pittoreska gränder att gå vilse i med lokala konstnärer, hantverk, shopping, caféer, restauranger och barer.

7. Utsiktskåtheten. (ett obotligt takterrassyndrom) 

8. Kontrasterna. Att ena kvällen sitta i en skyskrapa på 87:e våningen och sippa drinkar för att nästa dag ta en promenad och köpa frukt i ett område där hustaken är lagade med tyg. Världsbilden ändras och man lär sig så otroligt mycket av att bo mitt i det.

9. Att (billigt) transportera sig. På 6,218 km²  förändras proportionerna på vad som är långt. Tunnelbanan som är grymt välutvecklad kostar 3 kr och taxin inte långt därefter. Som jag nämnde innan staden sover aldrig och för att hinna med så mycket som möjligt på en dag gäller det att ligga i. En hatkärlek; 20% av utekvällarna spenderas i taxin, man ser ingen blå himmel för all pollution och man vill ta livet av sig i rusningstrafiken på metron men allt funkar förvånandsvärt nog. 

10. Människorna. Kineserna. De är ett mist sagt förunderligt folkslag. Lika mycket som de irriterar fascinerar de mig på samma gång. Jag kommer nog aldrig att förstå men de är rätt sköna. Laowaisen (med andra ord vi alla andra). Shanghai drar till sig en viss typ av människor likt en magnet riktad mot alla världens hörn. Aldrig tidigare har jag träffat så många intressanta, utåtgående, passionerade, strävade och kärleksfulla människor i en och samma stad. Magiskt.

11. Hotellen. I mitt yrke är det som en våt dröm.

På 58:e våningen på ett femstjärnigt hotell i Shanghai håller en tysk General manager och hans Australienska fru en julfest. Ett urval av de anställda är inbjudna och en väninna till mig är en av dem. Det fikas och delas ut julklappar.  Enligt tradition bor hotellets GM i en av hotellets sviter. Lägenheten är inredd med deras personliga möbler, och i hyllorna står vackra prydnadssaker som paret köpt under sina resor i Kina. En av de Kinesiska tjejerna pekar på hyllan och viskar till min vän att hon tycker att det är märkligt att de använder gammal träkarl som enbart bör brukas för att tvätta fötterna i som prydnad och en behållare för ris används som en vas osv. Det är tydligt att det är laowais (utlänningar) som bor här säger hon med ett leende på läpparna.

På en av väggarna hänger en enligt västerländska normer ”en moderiktig tavla” med självaste Mao på. Den förundrar henne även.  Jag trodde inte att ni västerlänningar tyckte om Mao? Nej, gör vi inte heller.” Men varför har de ett porträtt av honom på väggen? Frågorna haglar. Ett typiskt känsligt ämne västerlänningar och kineser emellan.  Ja for starters, kulturrevolutionen 69? Kulturrev vadå svarar kinesen? Har du hört talas om att många lärare och konstnärer som försökte göra revolution avrättades av Mao? Kinesen ser ut att ärligt tänka efter och säger att ja det hade hon nog hört om men visste inte att det var ett känt i världen, sen lutar hon sig närmare min vän som att hon ville viska något. Nackhåren reser sig. My dad was teacher. He not like Mao. He is dead.  

Mer kaffe någon? 

8 ungdomar curlade till döds av sina föräldrar bråkar om vem som ska diska och städa i SVT plays satsning ”Ung och bortskämd”. De skriker på varandra och beter sig på ett sätt som är godtyckligt för en 5-åring med down syndrom. Knappt. På ett behagligt avstånd från dataskärmen sitter jag och fördömer deras oförmåga att ta ansvar för huset de bor i. Tack föräldrarna för att ni har curlat med viktigare saker än hushållssysslor. Pappa körde en gång ner en bil till mig i Warendorf i Tyskland under mitt första utlandsjobb, typiskt bra föräldrainsats!

De unga och bortskämda har nu tvättat vilket resulterade i missfärgare kläder och diskussionen fortsätter om att bädda sängar.  De får jobbutmaningar som de (ironiskt nog bla. På ett hotell) som de larvar sig igenom. Förståndshandikappade jobbar nog mer effektivt på dagsverksamheter. Jag trycker på paus för att gå på toa. På min gigantiska badrumsbänk i svart marmor på hotellrummet ligger handukarna rullade och upplagda i en fin pyramid. House keeping har även ställt in nya vattenflaskor och hängt in en ny väldoftande badrock. Samma eftermiddag har jag även fått tillbaka mina skjortor som jag med ett telefonsamtal skickade på kemtvätt imorse. Jag har sedan i februari i princip varje dag krupit ner i en säng där lakanen är sträckta med ordentliga ”hotêll-hörn” som den där tyska überhousefraun (i TV4as Äntligen hemma för er som kommer ihåg) brukade säga.  Snart åker jag tillbaka till Schweiz. Där måste jag i alla fall bädda min egen säng och de kommer bara och städar och byter lakan en gång i veckan. Jag får 3 mål mat om dagen serverade i skolrestaurangen.  Det är bla hit CSN:s medkostnadslån går.  Nej Andrea, du lever nog inte helt olikt de du föraktar i dokusåpan!

Men jag jobbar ju hårt, så det är ok. Eller? 

Solen lyser och det är en sån där trevlig lördag i Shanghai. Tillsammans med mina fina vänner beger jag mig ut på promenad i French concession. Vi börjar med Red Town; ett relativt nytt konstnärs område på 570 Hongqiao lu. En god vän beskrev det som att ”moderna museet har exploderat och spytt up skulpturer över en gräsmatta” och bättre kan jag nog inte beskriva det själv.



Nämen, är det inte två transvestiter?

Ett glas vin i solen ar obligatoriskt på konstrunda. Hörde jag att det snöade i Sthlm???

De flesta museum i Shanghai är svåra att missa eftersom de ett: är belägna i överdådiga byggnader med stora syltar utanför, två: listade hundratals gånger i guide böcker och tre: ett obligatoriskt stopp för alla organiserade turistgrupper.
 


Shanghai Propaganda Poster Art Centre däremot fyller ingen av dessa kriterier.  De som vet om att de finns har oftast fått det tipsat av någon som varit där. I vad som ser ut som ett helt vanligt lägenhetskomplex på 858 Huashan lu ligger det. Som alla andra större lägenhetskomplex står det vakter vid grinden och man får en direkt känsla av att det är fel att gå in där eftersom det inte finns någon skylt what so ever utanför. Men vakterna utan att fråga vart vi ska släpper de in oss och pekar(vi är uppenbarligen inte de första förvirrade västerlänningarna här). På vår lilla handskrivna lapp står det Hus B.

Utanför hus B finns det fortfarande inga tecken på att det skulle ligga ett museum i detta hus. Först vid hissen sitter det en liten skylt som indikerar att det ligger i källaren.  Väl nere i källaren (som det fortfarande känns helt fel att gå ner i) sitter det som tur är ett par posters på en kaklad vägg.

Samlingen är unik och bara upplevelsen att det är ”lite undangömt” får mig att älska det. Shoppen är dessutom the shit och här inhandlades årets jukort!      

Shanghais kanske skönaste taxi chaufför at 4 am. Jag gillar folk som tar sitt jobb på allvar. 

Hittade en postorderkatalog på jobbet idag och har nu dragit slutsatsen att Kinesiska hemmafruar verkar gilla saker som fyller kriterierna: praktisk och snygg.

 -Multi tasking när man ska städa hemma:

-Kinesiska lägenheter är oftast inte så väl isolerade så på vintern är det därför helt rätt med de här elektriska ap-handvärmarna när man sitter vid datorn:

-På tal om utseende så har globaliseringen gjort Shanghaikvinnorna medvetna om de västerländska idealen. I kampen mot hängbröst sparar man både pengar (för en eventuell plastik operation) om tid om man sover med en sådan här

-Även shopping är viktigt! Små flickorna ska läras upp i tid och därför är en egen Hello Kitty bankomat att träna på redan i tidig ålder en smart investering inför framtiden

-Varför är det ingen i väst som har uppfunnit galoscher för klackar? Åter igen; snyggt och praktiskt!